NÅGRA AXPLOCK FRÅN FLYDDA TIDER

     Släktforskning visar kanske bättre än något annat hur historien alltid är närvarande. Händelser och
     förhållanden under flydda tider har på ett avgörande sätt bestämt var vi står idag. Detta såväl
     bokstavligen som i en mera andlig bemärkelse. Här följer en liten krönika över en tid som avgjort flera
     släktleds vidare öden.

      I STORA OFREDENS SPÅR

     I september 1713 - under den stora ofreden  hade den i södra Finland opererande ryska armen ryckt
     norrut för att söka kontakt med general Armfelt som dragit sig undan till Tavastland och nu intog en
     befäst position vid Kostia ström i Pälkäne socken. Denna position blev emellertid den 6 oktober
     kringgången av den mångdubbelt överlägsna fienden och Armfelts trupper blev efter tappert fäktande
     upprivna och skingrade. Med resterna av sin här drog sig den slagne fältherren tillbaka till södra Öster-
     botten, medan ryssarna fortsatte sin marsch in i Satakunta och besatte Björneborg i vars omnejd
     huvuddelen av deras arme övervintrade.

     I generalmönsterrullan från nästkommande år 1714 rörande Österbotten skymtar en ung man Gustav
     Bucht såsom värvad i armén. Med i trupperna i Österbotten fanns även andra Buchtar - Malachias och en
     yngling vid namn Henricus som 1709 kommit i skola i Helsingfors. Malachias hade 24 december 1709
     såsom 23 årig sergeant, tillsammans med kornetten F.R Aderkas via Narva och Reval utväxlats från ryskt
     fångenskap.

     I början av februari 1714 bröt ryssarna 10 000 man starka upp från vinterkvarteren och tågade norrut.
     Vid Napo by i Storkyro socken mötte dem Armfelt den 19 i samma månad med knappa 6 000 man. På
     åkerfälten vid Napo by upprepades nu spelet vid Poltava. Under övermaktens tryck tillintetgjordes
     Armfelts vänstra flygel inklämd mellan de avsuttna dragonerna och Galitsins infanteri. Chefen för
     Björneborgs regemente överste von Essen sägs ha värjt sig på knä med svärdet i hand mot fiendens
     bajonetter tills han sjönk ned döende med trettiotvå sår. Jämte honom stupade 13 av de 18 officerarna
     vid regementet. Tre föll i fiendens händer som fångar. Endast två undkom, bägge sårade och med dem
     några tiotal man av en trupp som före drabbningen mönstrat omkring 400.

     Den lilla resten av Viborgs regemente motsvarande ungefär ett fulltaligt kompani, revs upp. Det närmast
     till höger stående Nylandsregementet delade nära nog samma öde, 11 av dess officerare blev på
     platsen, 2 tillfångatogs. Men även de övriga truppernas led glesnade på liknande sätt. Bland de stupade
     fanns också Henricus Bucht. De flesta av befälet segnade där de stred. Major Wattrang och
     överstelöjtnanten vid österbottningarnavon Lauterbach föll bland de sina. Artilleristerna stupade kring
     sina kanoner. Fältet täcktes av fallna. Totalt stupade ca 2000 av den omkring 6000 man starka armén.

     Efter detta förkrossande nederlag kunde Armfelt inte längre tänka på att utan förstärkningar försvara de
     delar av landet som ännu var fria. Till Västerbotten kom nu en stor mängd flyktingar och man väntade
     omedelbart att ryssarna skulle övergå Kvarken. Så blev dock inte fallet, underhållsläget förbjöd dem att
     fullfölja sin framryckning under högvintern.

Eftersom fienden efter att ha ödelagt  Storkyro och kringliggande socknar åter  drog till södra Finland stannade Armfelt  kvar i mellersta Österbotten för att  reorganisera och förstärka armén. I juli 1714 kapitulerade dock Nyslott och  ryssarna bemäktigade sig i augusti  Ålands skärgård. På höstsidan nådde en  rysk galärflotta Vasa och en därifrån utsänd eskader gick kort därpå över Kvarken och förhärjade Umeå. Samtidigt  ryckte en rysk armé mot Vasa. Den 27  augusti attackerade kosackerna bl.a. den svenska £örvakten i Vörå mellan Tuckur och Koivijoki och drev den på  flykten. Senast vid denna tidpunkt bör  komministern A. Vaselius i Vörå ha  begett sig på flykt tillsammans med sin

     "Här var intet at vänta öfver dag; hvarföre den som då hade en kärra satte sina barn därpå och sedan
     litet vägkost til,  däruti bestod nu alt hvad en ifrån sitt hemvist föra kunde. Om en annan ock hade två
     eller flere hästar och kärror, så hade han ock flere at föda; det var således ej tillfälle at föra med sig än
     vägkosten til några weckor, lasset feck ej heller blifva stort ty brådska låg uppå, den ock mera tog med
     sig än han löpande kunde köra med måste kasta det vid vägen. Ja, et enda påkörande rop af den
     efterkommande kunde förskräcka väl 100:de framföre åkande at kasta ifrån sig både mat och kläder. Ja,
     at ock lämna kärran med alt stående och rida bort."

     I samband med dessa händelser torde den 18-årige Gustav Bucht ha träffat på den i oktober
     femtonåriga flyende Brita Rockstadia. Under sommaren hade nämligen Armfelt lyckats uppbringa sin
     styrka till 6000 man, men fick i oktober order att utrymma Finland och gå till Sverige varför en mindre
     avdelning sändes sjövägen till Umeå och resten gick till Övertorneå och Kalix. Med i Armfelts trupper till
     Västerbotten ankom vid denna tidpunkt även löjtnanten Malachias Bucht.

     Västerbottens regemente fanns engagerat på annat håll sedan februari 1700. Våren 1701 överfördes
     regementet till Balticum, 1144 man inklusive befäl och gjorde en framgångsrik insats i slaget vid Düna
     samma år; vid Kliszow 1703, Fraustadt 1706, följde kungen på tåget in i Ryssland, bidrog följande år till
     segern vid Holovczyn och Malatycze. 1709 strök hela regementet med i slaget vid Poltava. Endast ett
     fåtal kapitulerade och hamnade i ryskt fångenskap. Regementschefen Lagercrona följde kungen till
     Bender, men avskedades under bryska former 1711 och återvände till Sverige med pass för "Anders
     Lagercrona utan titel".

     Efter katastrofen vid Poltava uppsattes regementet på nytt och sattes därefter in i striderna mot
     ryssarna i Balticum för att rädda Reval. Efter Revals kapitulation 1710 återvände de hem via Helsingfors.
     Under 1711 kompletterades regementet ånyo och tilldelades den s k norska armén som organiserats på
     grund av Danmarks krigsförklaring efter nederlaget vid Poltava. Utskrivningsbördan hade vid denna tid
     blivit så tung i hembygden att man nödgats ta ut 18-åringar och hemmansägarna själva.

     Sommaren 1716 låg regementet i Mellansverige men när danskar och norrmän under sin legendariske
     krigshjälte Tordenskiold inledde offensiven i Bohuslän samma år, skickades regementet dit och lyckades

     vid Strömstad hejda Tordenskiolds stormningsförsök. Under 1718 sattes västerbottningarna in i
     belägringen av Fredrikstens fästning under Carl XI1:s överbefäl. Efter kungens död skickades
     regementet hem till Västerbotten för att försvara hembygden mot ryssarna. Det blev dess första insats
     till den egna hembygdens försvar i regementets historia om vi bortser från kvarvarande rekryters
     tillfälliga insatser före avmarschen till aktiv tjänst. Sommaren 1719 låg soldaterna på rotarna, bedrev
     övningar och upprätthöll strandposteringar för att försöka hejda ryska landstigningsförsök i tid. Den
     reguljära delen av Västerbottens regemente var således inte hemma under den tid 1714-1719 då ryska
     enheter opererade i Västerbotten.

     Från och med slutet av 1714 och början av 1715 inkvarterades Armfelts styrkor hos bönderna i
     Västerbotten - i huvudsak inom nuvarande Norrbotten. Ofta 10-12 man hos varje bonde och för att
     kunna klara denna börda tvingades bönderna slakta sin boskap. Landshövdingen Ramsay framhöll det
     oundvikligt att armén antingen förlades utom länet eller att detta fick hjälp från andra landsändar. I
     annat fall skulle länet ruineras utan att armén ändå skulle kunna bevaras. 8akom denna bedömning låg
     följderna av svåra nödår och inemot 8000 flyktingar att livnära.

     Att under sådana omständigheter hålla till och med ganska små reguljära "hemvärnsstyrkor" samlade
     visade sig inte möjligt. Ramsay hade i Torneå låtit landmajoren Nyman - en förutvarande officer som
     förordnats att organisera allmogens uppbådande till lokalförsvar - samla ett uppbåd av 200 bönder och
     ville med dem och 150 av Armfelts ryttare hålla en postering till skydd mot det irreguljära ryska
     kavalleriets plundringståg. I början av 1715 drevs Nymans uppbåd emellertid tillbaka och skingrades,
     men lär dock rätt troget ha hållit stånd i bondgårdarna. En hop bönder under en stadsmedborgare
     lyckades till och med driva undan fienden som dock snart återkom med förstärkta krafter. 120 bönder
     lade sig då i försåt och fienden måste åter vika neråt till Kemi.

     Härefter blev det lugnt vid gränsen nästan hela året, men stor nöd rådde. Intet utsäde fanns, intet salt
     och de finska trupperna led stor nöd trots att kronomagasinen anlitats. Underrättad om denna
     brydsamma situation skrev kungen - som den 13 december 1715 landsteg i Trelleborg - att allt skulle
     göras för att upphjälpa förhållandena och tillföra finska hären proviant .Inget stod dock att åstadkomma.
     Vidare befalldes att Västerbottens regemente skulle kompletteras och de utskrivna vid uppbrottet av
     rotebönderna förses med 6 veckors föda.

     Den 15 december 1715 visade sig emellertid ånyo fienden i Kemi där vid denna tidpunkt överste Boije
     fanns med 600 man. Han lyckades tillfoga ryssarna kännbara förluster, men stupade själv jämte 60 man
     och styrkan vek undan till Torneå varefter ett par finska kavalleriregementen förlades till Kalix. Armfelts
     infanteri måste av provianteringsskäl dragas nedåt Umeå och såsom gränsvakt kvarlämnades 150 man
     av Västerbottens nyuppsatta rekryter, som där anordnade förhuggningar. Under dessa passeringar kom
     Gustav Bucht såsom sergeant till Torneå eller Majorens kompani.

     Den 2 januari 1716 återkom fienden med 1500 man och gjorde ett anfall mot fältvakten, som sannolikt
     bestod av rekryterna, men slogs tillbaka. I februari förnyades anfallet den l0:de och lyckades
     bättre.Armfelt, som för proviantbrists skull dragit sig söderut men stannat i Lövånger, hade i mitten av
     januari satt sig i marsch norrut och nått Piteå. Där erfor han dock att Kvarken tillfrusit och att 2000 ryssar
     stod i Vasa Han ansåg det därför nödvändigt att vända om. Styrkan vid gränsen fick alltså inget
     understöd. I dagningen den 11 februari nalkades fienden förhuggningarna vid Kaakamosundet, då
     alarmskott sköts. Såväl kavalleri som västerbottningarna ryckte ut på isen för att omfatta fienden som
     också drog sig tillbaka men kom åter och bröt sig igenom förhuggningarna, men kastades ånyo tillbaka.
     Fiendens huvudkrafter hade då tagit sig för att längre upp gå över älven och kom nu över Laivaniemi i
     svenskarnas rygg och hotade sålunda återtåget. Befälhavaren major Brandenburg ansåg det nu
     nödvändigt att vintervägen draga styrkan bakåt .Mensom kosackerna slagit in på sommarvägen och där
     lyckats kasta undan eller nedhuggit den svaga posteringen, hade dessa nått de svenska kvarteren
     tidigare och sedan dragit sig ned på isen. Svenskarna kom med nätt nöd undan till Sangis.
     Väster-bottningarna måste dra sig upp mot Övertorneå med 22 mans förlust; all proviant blev fiendens
     rov. Ryssarna stannade i Nikkala, gick därefter åter till Torneå stad som jämte många byar brändes. Efter
     detta var de emellertid tvungna att retirera till Finland sedan svenskarna med 50 oberidna kavallerister
     och sedermera 1 kapten, l löjtnant, 3 underofficerare och 126 man västerbottensrekryter återtog sina
     ställningar vid gränsen.

     Vid gränsen blev det också lugnt till den 5:te och 6:te december, då ryssarna åter kom med 500 man.
     Där mottogs de av 300 bönder under landskapten Björkensten och frikompanierna under kapten
     Kärkisudd liksom en del västerbottensknektar - ett 100 tal man - och slogs sålunda tillbaka fyra gånger.
     De lyckades dock på isen kringgå svenskarna och plundra omkring Torne älv. Där möttes de av en
     bondeskara som var på väg att undsätta gränsposteringarna. Dessa skingrades och deras tross togs.
     Från basen i Kemi där 300 kosacker och andra ryttare var förlagda opererade nu ryssarna i mindre
     partier om 30-50 man längs sjökanten och upp efter älvdalarna. På kortare avstånd från Kemi skedde
     detta även med fotfolk, men på längre avstånd huvudsakligen med dragoner. Med hjälp av spejare och
     karelska gårdfarihandlare - vilka var väl orienterade i trakten - undvek kosackerna systematiskt
     sammanträffanden med de lokala bondeuppbåden och de smärre rörliga försvarsposteringar som kunde
     ordnas. Från byar och enskilt belägna gårdar bortfördes nu spannmål, kläder, boskap och annan
     egendom till deras bas i Kemi som förstärkts med ytterligare krigsfolk söderifrån. Under dessa ryska
     operationer sägs 400 personer ha dödats, 150 gårdar ha bränts och befolkningen som allmänt flydde till
     Lappmarken beräknas ha lämnat 1000 kor efter sig åt fienden. Kyrkoherdefamiljen Gulich Blix i Råneå,
     där Brita Rockstadia sökt skydd hos sin morfar, hade flytt undan inåt landet dit även kyrkans
     värdeföremål förts i säkerhet. Här vistas även Sophia Blix och Anders Vaselius med sina barn. Sophias
     yngsta barn Gulich och Catharina finns ej längre med i kyrkoböckerna.

     Ryssarnas operationer långt in i landet efter älvdalarna skedde alltid med eller med hjälp av dragoner,
     det vill säga mycket rörliga enheter. Kunskap om böndernas försvarsposteringar skaffades på många
     sätt. Vid ett tillfälle sägs en rysk dragonöverste ha satt upp en galge mitt på älven vid Vojakkala och där
     låtit hänga en flykting österifrån. Flyktingen hade ertappats ligga i vakt hos en bonde med karbin på
     ryggen och krut och kulor i bantertaskan. Även bondeuppbåden skaffade på lämpligt sätt information om
     fiendens avsikter. En av bönderna i Torneå tillfångatagen kosack upplyste välvilligt om fiendens avsikter
     efter att först ha stoppats under isen.

     Från denna tid berättas också hur en karelsk vägvisare orienterade en kosackgrupp till en gård där
     vägvisaren - när skaran steg in i det tomma pörtet - kommenterade högt att i detta hus bor en välkänd
     slagfärdig och munvig matrona som tydligen hunnit undan med sitt gårdsfolk. Tässä talossa assuu yks
     mielas ja kielas emäntä jonka mie hyvin tunnen entisistä käynnistäni täällä! Knappt var orden sagda
     förrän ett rappt svar kom från det källarskrymsle under huset där käringen gömt sig: En ole mielas enkä
     kielas mutta sanan mie sanasta annan! Jag har varken pratsjuka eller tungstuka, men jag ger alltid svar
     på tal! Därmed var allt avslöjat. Det förtäljs inget om hennes öde därefter, men eftersom händelsen gått
     i vidare tradition, bör hennes verbala försvar ha varit slagkraftigt i ordets bästa bemärkelse.

     I början av december 1716 lyckades ett parti om 50-talet kosacker praktisera sig förbi
     bondepos-teringarna och ta sig upp till Övertorneå, där bl.a kyrkan fick en påhälsning. Kyrkoherden
     Johannes Tornberg hade emellertid strax innan låst kyrkan lagt beslag på kyrknycklarna och begett sig
     iväg upp efter älven med häst och rissla. Han blev dock upphunnen av kosackerna och ihjälslagen med
     sin egen spanskrörskäpp. Käppens silverkula tog kosackerna med sig, plundrade kyrkan och sägs efter
     hand ha tagit sig upp till Kengis bruk som härjades och brändes ner. Inför kosackernas återväg från
     Kengis samlades dock ett litet bondeuppbåd under ledning av dåvarande premiärfältväbeln vid Piteå
     kompani Gustav Bucht. På ett utvalt ställe i ett skogsparti norr om Övertorneå gjordes förhuggningar på
     vägen. På återvägen en januaridag 1717 blev kosackerna överraskade av posteringen och nedhuggna
     enligt uppgift till sista man. Detta torde av allt att döma ha skett vid polcirkeln på nuvarande svenska
     sidan om älven. Här har ryssar från stora ofredens tid blivit begravda på en landtunga mellan två
     bäckars sammanflöde - Juovooja och Vyönioja (Koivuniemi). Ett stycke västerut från denna plats, något
     hundratal meter upp mot skogen, finns en skogsholme som erhållit benämningen Surmasaajo (saada
     surmansa = stupa). Kyrkoherde Johannes Tornbergs spanskrörskäpp förvaras ännu idag i Övertorneå
     kyrka.

     Under dessa dagar trängde kosacker ända ner till Luleå, Piteå och Skellefteå. Emellertid lyckades man så
     småningom driva fienden ur Västerbotten bl.a. med bistånd av delar av Viborgs kavalleriregemente som
     vid årsskiftet gick uppåt från Bygdeå. Från och med andra hälften av 1717 och 1718 rådde i
     gräns-trakterna förhållandevis lugn. Här torde Majorens kompani ha funnits i sin helhet liksom någon
     frikår och uppbådad allmoge. En militärpost under majoren vid Österbottningarna Salomon Eneberg
     fanns dessutom förlagd vid Uleåborg.

     Den i januari 1719 starka kylan förmådde emellertid isbelägga Kvarken och lockade kosacker över till
     Umeåtrakten där de dock inte förmådde göra någon allvarligare skada. För att skydda länet beslöt man
     äntligen att den 13 februari beordra västerbottningarna att lämna Bohuslän och bege sig hemåt. I
     samband med dessa förstärkningsåtgärder transporterades i oktober 1718 premiärfältväbeln i Piteå
     kompani Gustav Bucht till Torneå kompani under beteckningen förste fältväbel. Från 1720 till 1727 hade
     Gustav sin hemvist hos kyrkoherdefamiljen Blix i Råneå, där han 1718/1719 gift sig med kyrkoherdens
     dotterdotter Brita Rockstadia. Här föddes också parets fyra äldsta barn Isak (1720),Peter (1722),Gulich
     (1725) och Catharina (1727).

     Även 1720 var en hektisk tid för försvarsstyrkorna i Västerbotten. Från Finland rapporterades att
     fientliga krafter hade redan i januari kommit till Uleåborg men sedan dragit sig bort. Från försvarets sida
     hade kapten Kärkisudd i februari organiserat två frikompanier av finsk och svensk allmoge vilka fanns i
     Kemi denna månad. Efter detta beordrades dock styrkorna, så även frikompanierna, på grund av
     proviantbrist nedåt till Umeå för att ur därvarande magasin kunna underhållas. Det rådde också viss
     tvekan hur man borde klokast förfara med kustbevakningen som vid öppet vatten blev erforderlig.
     Erfarenheterna från föregående år visade att de svaga posteringarna föga kunnat göra om fienden
     landsteg. Man stannade vid att kompanierna skulle läggas i beredskap i sina socknar. Sålunda skulle
     Majorens eller Torneå kompani i frikompaniernas ställe stanna vid gränsen.

     I detta läge kom genom en i Vasa varande pålitlig spion - en magister Carlborg - kännedom om att en
     rysk flotta om 150 fartyg var i antågande från Kristinestad till Umeå. Dit hann västerbottningarna inte
     samlas och en Rehbinders postering av 150 oberidna karelska ryttare och en dryg del av
     överste-löjtnanten W.L. Taubes kompani kunde inte motstå den ryska styrkan som lär ha uppgått till 10
     000 man. Följden blev trots motstånd att Umeå och socknen på ömse sidor om älven brändes varefter
     ryssarna den 24 maj återvände till sina utgångspunkter.

     Särskild rapport avgavs över dessa händelser och befordrades till Stockholm. Undersökning anställdes
     om från militärens sida allt hade gjorts som skulle göras men överstarna fri-kändes helt. Ett effektivare
     försvar av den långa kuststräckan kunde ej ordnas under dåvarande förhållanden ansåg man. Hur
     eländigt trupperna hade det visades av major von Bröijers rapport där det hette "att kompanierna ännu
     står kvar i sina socknar posterade, men leva blott av bark- och halmbröd, så att de alldeles crevera".
     Man sände upp en del spannmål men det förslog inte till så många.

     I september beordrades regementet och allmoge att åter inställa sig med 14 dagars föda. I Torneå
     samlades i november - på grund av en rapport från kapellanen i Uleåborg - von Bröijers kompani,
     Skellefteå, Liv-, Kalix och Piteå kompanier. Därutöver beordrades 150 ryttare att fatta posto i Kemi där
     kapten Dahlberg tog ställning vid Kajalahti by där han också lyckades sammandriva nödig proviant och
     furage. På nyåret fann sig ryssarna föranlåtna att dra sig tillbaka från Uleåborg till Vasa.

     Dessa passeringar var de slutliga aktiviteterna inför vapenstillestånd, fredsförhandlingar och slutligt
     fredsslut den 30 augusti 1721 i Nystad.

     Härefter inträffade ett nytt skede för inte minst Gustavs och Britas familj. År 1725 dog Britas morfar
     Gulich Blix och parets detta år nyfödde son fick föra Gulich-namnet i vidare tradition ytterligare en
     generation .Det blev efter hand aktuellt för Gustav och Brita att söka efter en egen och mera permanent
     försörjningssituation för familjen. År 1727 flyttade man i dessa strävanden till Pellonpoika gård i
     Yli-Raumo, där man stannade drygt två år, för att 1730 förvärva och flytta till Hannukkala gård vid foten
     av Aavasaksa i Övertorneå socken. Hannukkala låg vackert vid Tengeliö älv på en sluttning mellan  älven
     och Avasaxa berg (Aavasaksa ).

     Den sammanhållande kraften i familjen var, inte minst under de svåra ofredsåren, framför allt mor Brita.
     Britas vid första intrycket anonyma tillvaro försvinner i skenet av den stora familjen och den uppenbara
     lots barnen fick fram till ett vuxet liv och en god försörjning. Från denna tid dominerar uppgifter om
     positiva födslar, barndop och ett omtänksamt familjeliv som gav till resultat att alla nio barnen nådde
     vuxen ålder. Kontakterna med Råneå och Britas morbror Samuel Blix vidmakthölls säkerligen åtminstone
     till dennes död 1740. De utåtriktade kontakterna bestod säkerligen av Britas förbindelser till olika
     prästfamiljer. Det avslöjas av faddrarna och gudmödrarna vid barndopen. Därtill kom naturligtvis Gustavs
     samröre med militära kollegor även - får man förmoda - i riktning mot Uleåborg och Vasa. Allt detta var till
     nytta vid barnens senare utflyttning från Hannukkala.

     Om Gustavs civila liv vet vi inte mycket förutom vad som kan anas i fråga om gårdens skötsel. Han kan
     dock ha varit den underofficer som ledaren för den franska gradmätningsexpeditionen Pierre-Louis
     Maupertuis den 1 augusti 1736 fick kontakt med vid Aavasaksa. "En kunnig och företagsam karl" som
     Maupertuis anställde för att följa expeditionen till Pullingi och biträda den vid triangelpunktbyggena i
     Övertorneåområdet. "Celsius undervisade honom om vad han hade att iakttaga för att få goda trianglar
     och med den kunskapen gav han sig iväg åt sydost från byn Turtola tillsammans med sex soldater",
     varvid byggdes två signaler den ena på Niemivaara och den andra på Alpusvaara norr därom. "Han följde
     med oss för att tjänstgöra som tolk; han talade svenska lika bra som finska" (R.Outhier).

     James Thomson (1700-48)
     Thomsons mest kända epos Årstiderna (The Seasons) med några rader om Niemis fantastiska berg och
     Tenglios ström

     Wish'd Spring returns; and from the hazy South,
     While dim Aurora, slowly moves, hefore,
     The welcome Sun, just verging up at first,
     By small Degrees  extends the swelling Curve;
     Till seeen at last for gay rejoicing Months,
     Still round and round, his spiral Course he wind.
     And as he nearly dips his flaming Orb,
     Wheels up again, and reascends the Sky.
     In that glad Season, from the Lakes and Floods,

     Where pure Niemis fairy Mountains rise,
     And fring'd with Roses Tenglio rolls his Stream,
     They draw thecopious Fry.

     Den jämförelsevis långa fredstiden från freden i Nystad 1721 avbröts i  och med utgången av 1730-
     talet. Spänningen mellan Ryssland och Sverige ökade åter. I november/december 1739 beordrades
     bland annat en bataljon av Västerbottens regemente att i södra Finland ansluta sig till en
     observations-kår om närmare 6000 man. Från Torneå kompani under kapten Petter Enberg medföljde
     bland många andra också fältväbel Gustav Bucht och den samlade bataljonen förlades till trakten av
     Tammerfors i Tarsala i Kangasala socken. Den 23 augusti 1741 ingick västerbottningarna i affären vid
     Willmanstrand som resulterade i ett rejält nederlag. Förlusterna vid västerbottensbataljonen uppgick till
     140 man däribland regementchefen Durietz och från Torneå kompani av manskapet 10 man samt
     korpralerna Svan och Förstman. Bland de stupade västerbottningarna observeras här särskilt corporal
     Johan Dunder från torpet på Dunderbacken i Svartbyn, Överkalix. Kapten Enberg i Torneå kompani
     sårades och togs tillfånga. 0m Gustav vet vi inget annat än att han i samband med
     officersersättningarna 1740/1741 erhöll löjtnants grad och att han åter var hemma på Hannukkala
     jan/febr 1742.

     På hösten tågade Västerbottens regemente mot Torneå där en särskilt kår av regementet sattes till
     Västerbottens försvar tillsammans med Jämtlands knektar och ett från Vasa kommande kavalleri jämte
     2500 man vargering. Befälet tilldelades överstelöjtnant Freidenfelt och bland de första åtgärderna var
     att ersätta vakanserna. I slutet av november överföll den samlade styrkan vid Kemi älv en postering om
     350 man ryskt kavalleri som drevs söderut till Uleåborg. Svenskarna utsatte en postering i Kaakama i
     januari varefter den i mars förflyttades till Kello. I april-maj drogs krafterna ytterligare närmare Uleåborg
     varav mesta delen förlades i fältläger vid Haukipudas med framskjutna avdelningar å Karlön. Den 29 maj
     fanns fienden ännu kvar i Uleåborg och hade en förvakt om 100 man på södra sidan om Haukipudas älv.
     Här förekom mindre sammandrabbningar fram till den tid då preliminära fredsförhandlingar
     undertecknades .Operationerna avstannade och freden blev definitiv den 7 augusti 1743. Om Gustav
     Bucht kan endast ses att han vid generalmönstringen 21 april 1747 antecknas som präsens d.v.s.
     närvarande med kaptens grad. Tolv år senare eller 23 maj 1759 dog Gustav vid fall från hästryggen i en
     ålder av 63 år. Brita levde ännu över 30 år och avled den 4 december 1790 i en ålder av 91 år.

     Källor:
     Generalmönsterrullor för Västerbotten.
     Kyrkoböcker för Övertorneå och Råneå socknar.
     Härnösands stifts herdaminne.
     Hornborg: De glömda fäderna. Avsn. Den stora flykten..
     Wennerström: Norrbotten och ryssarna. Norrb.Kuriren 1914.
     Samzelius: Gränsmark.
     Övre Norrlands historia II och III.
     Bergenstråle: Kgl.Västerbottens regementes historia.
     Västerbottens och Norrbottens fotfolk. Minnesskrift vid
     300 års jubileum.
     Karolinska förbundets årsbok 1944.
     R.Outhier: Journal från en resa i Norden 1736-1737
     E.Tobe: Fransysk visit i Tornedalen 1736-1737.
     Byström: Råneå socken 1654-1954.
     Sagesmän: Betr.Koivuniemi, Elis Outinen, Vilmer och
     Oskar Taaveniku, Juoksengi Övertorneå.

     Kiruna maj 1990.

     Östen Bucht